Efter den franska revolutionen blev det franska modet väldigt uniformt. Man ville att samhället skulle vara jämlikt och ansåg därför att alla skulle klä sig någorlunda likt, ingen skulle vara bättre än någon annan. Man ville gå bort från det färgglada och överdrivna som präglat det franska hovets mode och valde istället sobra, mörka färger.
Dandyns estetik uppkom som en revolt mot detta uniforma mode, man ville istället urskilja sig från den demokratiska massa. Det var en revolt mot ett rådande ideal som sa att alla skulle se likadana ut och man ville istället skapa sin egna identitet vilket man gjorde genom sin stil.
Dandyns stil skulle vara väldigt enkel med ett extremt öga för detaljer och han hade alltid väldigt stränga regler att förhålla sig till. Han skulle vara propert och enkelt klädd och ständigt på jakt efter att särskilja sig från alla andra. Kläderna skulle vara av högsta kvalité och passformen perfekt. Kläderna skulle sitta snävt på kroppen, nästan för tajt men aldrig vulgärt, en Dandy var aldrig vulgär. När han skulle klä på sig kunde detta ta timmar och den viktiga kravatten kunde knytas om flera gånger tills den satt precis rätt.
Att vara en dandy handlar om så mycket mer än att klä sig propert, det handlade om att vara sin egna person, att särskilja sig från resten. Distinktionen blir oerhört viktig för honom och han vägrar anpassa sig efter normen. Han skulle alltid vara artig och sofistikerad. Han skulle också vara likgiltig men samtidigt kunna ta fram känslorna vid rätt tillfälle och fanns det inget högmod så fanns det ingen Dandy.
En Dandy satte alltid jaget i centrum och kunde inte bry sig mindre om nytta och arbete. Dandyn var istället alldeles för upptagen med att iscensätta sig själv, något som i slutändan fick många att skuldsätta sig upp över öronen. Så det gällde att ha rika släktingar eller vänner som kunde bekosta din livsstil, om du ville leva som en riktig Dandy: med kostsamma kläder men utan inkomst.
